Bilden visar ett rådslag i Villa Olímpica – Santiago de Chile

Efter massdemonstrationerna frågar sig många vad är det som händer nu. Har man fått igenom sina krav? Har nära trettio liv varit priset för vad? Det är en uppsjö av frågor och ett ovisst svar när inga av de gamla representanter igenkänns som legitima av folket på gatan. Då framträder de folkliga rådslagen “Cabildos” som ett rejält alternativ för förändring.

Det verkade vara en strategi från regeringens sida, att hålla ut och låta protesterna bedarra. De har bedarrat från massdemonstrationer till att nu handla om lokala protestaktioner. Men om någon tror att det har gått över och att man inget uppnått, hen tror fel.

Jag lyssnade igår på ett debattprogram från en av de chilenska kanaler, där för Sverige kända Mauricio Rojas deltog, och där man debatterade just vad händer nu när allt har lugnat ner sig. Debatten hade på något sätt slagit in i att demonstranternas krav var orimliga och inte hade förankring i någon verklighet alls. Ändå förstod panelen hur orimligt även deras egen retorik lätt när de ställde mot varandra de enorma rikedomar som flutit in i privata fickor och hur mycket staten urholkas under de trettio åren sedan demokratins återtåg i det chilenska samhället.

Rojas argumentation om att Chile varit det enda landet på södra halvklotet som med stolthet kunnat visa att på gröna siffor och ett BNP utan motsvarighet i något jämförbart land. Visst är detta sant, Chiles ekonomi har varit föremål för många slag på brösten från politiker som velat lysa i en annars ganska mörkt och fattigt Latinamerika. Men det de inte pratade om att termen ”per capita” i sin egentliga mening inte betydde något alls för gemeneman på gatan, utan bara förklarade en ganska elak form av beräkning. Särskilt när detta gällde för cirka 99 % av befolkningen som inte får ta del av dessa intäkter och där enbart 1% stoppar i egen ficka allt som Chile tjänar som land.

Vi pratar alltså inte om ett fattigt land utan om ett land som i sin konstitution har inbyggt orättvisan. En konstitution som fastställdes av militärregimen som företräddes av generalen Augusto Pinochet. Militärerna ändrade alltså konstitutionen så att de för evigt skulle dra fördelar av ett land genom att urholka det till bristningsgränsen. Den gränsen är nu nådd.

Människorna fick tillträde till konsumtionssamhället men inte någon sjukvård, inte heller rätt till högre utbildningar, och orättvisa pensioner som omvandlar äldre människor till tiggare och hungrande individer. Och när festen var över och räkningarna skulle betalas upptäckte man att konsumtion i all ära men de grundläggande skydden i ett samhälle var borta. Till detta lades uppe på alla de affärer som gav vattenrättigheter till affärsmän som själva kunde sätta vilket pris de ville på vatten, el, motorvägar. Den absoluta abdikeringen från statlig ansvar till förmån för marknadsekonomiska krafter. Det är just detta som Mauricio Rojas obekymrat dyrkar och glorifierar. När han mot bättre vetande förstår att det finn ett gemensamt ansvar som tas ut genom skattsedeln och som är till förmån för alla de välfärdsfunktioner som ett rättvist samhälle borgar för. Han har ju bott här i Sverige och fått en utbildning och säkerligen har han någon gång varit sjuk och tagit del a sjukpenning.

Det chilenska folket har förklarat upprorstillståndet (foto: Ximena Malla)

Men i Chiles fall ska inget annat gälla är marknadsekonomi, där ska den starkas rätt vara regeln och de svaga ha sig själva att beskylla. I det systemet lever och frodas en stor del av makteliten, med en garant i försvarsmakten som i egenskap av sin beväpning kan agera såsom det passar dem.

Under trettio år har eliten och de politiker som förhandlade om inträdet av den nya demokratin inte förmått eller velat förändra Pinochets konstitution. De går inte fria från misstanken om att de förmånliga löner som de folkvalda åtnjuter ger dem en särställning i systemet. Löner som med svenska ögon mätt närmast är fantasisummor även för oss (en senator tjänar brutto cirka 120 tusen kronor i månaden).

Det är i rent desperation som folk nu agerar för att en gång för alla ändra på Pinochets konstitution och återbörda till chilensk ägo dess vattentillgångar, gruvindustri, rätten till sjukvård och utbildning, rättvisa pensioner. Rätten till att få del av en välfärd som inte utesluter utan inkluderar människor. Chiles folk kräver ett humanare samhälle och den enda vägen dit man ser verkar vara att få slut på marknadskrafterna som roffar åt sig allt de kommer åt.

Vägen till det nya Chile har nu de senaste veckor gått ut på att massdemonstrera. Resultatet är ett land som sargats av polisbrutalitet, skjutskadade människor, torterade och mördade på öppen gata av antingen polis eller militär. I detta avseende är den chilenska polisen en del av försvarsmakten och därmed nog den mer militariserade polisen i hela Latinamerika. En höger president som först förklarat landet i krig mot mäktiga mörka krafter för att senare be samma folk om ursäkt och genom ombildande av sin regering trott av därmed var saken ur världen. Alltså en regering som åtnjuter allt annat än trovärdighet och legitimitet. De har nu svårt att framträda utan att folket nagelfar varenda mening i deras retorik, inte för att analysera dess innebörd utan för att göra narr av de dumheter den kommunicerar. Det är i detta skede som protesternas kraft förflyttas till något som kan betecknas som folkliga rådslag.

Kommuniké, folksamling Villa Olimpica (foto: Ximena Malla)

En synnerligt alarmerande företeelse för en regering och en statsapparat som håller på förlorar hela sin ledningsförmåga när folket väljer att vända den ryggen och konstituerar egna folkrådslag med konstituerande folksamlingar under namnet Cabildo. Ett välkänd beteende bland chilenarna när katastrofer och andra naturföreteelser hindrat staten från direkt verkan och folk fått klara sig själva. Det är här nu den egentliga kraften i den chilenska revolutionen nu finns. Borgmästarna i olika kommuner runt om i Chile försöker nu snabbt gå samman kring gemensamma punkter för att upprätta konstituerande folksamlingar.

Det gäller alltså att snabbt upprätta ett alternativ som på allvar tar itu med konstitutionen. Varför snabbt, ju därför att försvarsmakten inte kommer att tiga still. Det är deras makt som röstas bort och deras privilegier som hotas när folket bestämmer om att de inte längre ska få ha 10% av gruvtillgångarna oavkortade och utan att behöva redovisa för hur dessa enorma inkomster redovisas.

Demonstrationerna visade att militärer inte kommer sig att dra från att skjuta eller lemlästa människor. Polisen kommer att vara maktens Kerberos och vrida ett varv högre förtrycket som just nu pågår och som enligt Amnesty International inte sett på åratal i en demokrati.

Artikel: Ramón Pérez Cortés
Foto: Ximena Malla


LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here