Många trodde nog att pandemin och en söndertrasad ekonomi skulle få folket att ge vika för sina egna problem och strunta i alla andra.

Författad av Ramón Pérez Cortés

Ett år efter ett av Chiles moderna folkuppror, har människors önskan om förändring inte mattas ner. Snarare tvärtom, för det är nu det gäller. En vecka återstår till folkomröstningen som för alltid kan förändra det chilenska samhällets grundvalar. Det finns inte i Latinamerika en jämförelse att göra vad gäller folkets delaktighet i fråga om skapandet av en institutionell konstitution, där folket har fått säga sitt. Allt sedan befrielsekrigen från spanien på 18-talet har folket fått stå vid sidan om och fått höra hur de lärda tagit för sig av orden och präntat vad som bäst passat de mest bemedlades önskemål. Det chilenska samhället har historiskt fått gång på gång se hur folkuppror efter folkuppror möts med kulor och massaker. Det har nästan inte funnits en demokratisk regering som inte bemött folkets frågor med våld och övermakt.

Det moderna samhället har alltså krav på förändringar som inte alls är nya utan det handlar om krav som är ställda sedan urminnestider på rättvisa och framförallt välfärd åt alla. Det chilenska samhällets enorma ekonomiska uppsving var alltså förankrad i skulder och lån som folket idag inte längre kan återgälda. De underskott på välfärd som regeringar efter militärdiktaturen försatt samhället i är enorma och beskriver i klartext en konstitution som omskrevs av militärerna för att gynna de få och i synnerhet militärerna själva. Konsekvenserna har varit oerhört grymma när privatisering av allt väsentligt för ett samhälle gått så långt att till och med vattentillgången varit i privatägo. En åtgärd som visat att inte ens kommuner haft råd att köpa vatten till sina kommuninvånarna för priset urholkat deras sköra ekonomier.

Orättvisas land sjöng för mer än femtio år sedan Violeta Parra, den chilenska skalden som skrev Jag vill tacka livet, med hopp om att uppmärksamma de fattigas situation i ett land söder om söder. Det välstånd som många invaggades i var alltså inget annat än en förskönad upplevelse som neoliberalismen paketerade i en selofandröm.

Det chilenska samhället går den 25 oktober till urnorna för att fastställa om man vill ha en ny konstitution och vilka som ska få skriva den. Man får välja mellan två alternativ där det ena handlar om att dela på mandatet mellan politiker och folkvalda eller helt ge mandatet åt folkvalda. Det senare alternativet är det som folket verkar vara angelägna över. Man har tröttnat på eftermilitärdiktatur politikerna som enkom förvaltat ett styrsystem som Pinochet lämnade efter sig och som försäkrade militärerna att inga av deras vunna fördelar skulle röras. Detta faller nu om folkomröstningen ger bifall för skapandet av en ny konstitution.


Detta är samtidigt känsligt i ett samhälle där militärer och folket står långt ifrån varandra i termer av ekonomiska fördelar. Militärer är en stat i sig med egna sjukhus och försäkringar som ger dem enorm fördelaktig sjukvård, utbildning och inte minst pensioner som är utan motstycke i Sydamerika. Det handlar alltså om åtskillnader som sönderdelar samhället i sina grundvalar. Det är ett känsligt vägval som det chilenska samhälle ställs inför eftersom ingen idag vet vad militärernas reaktion kan komma att innebära. Den konstitution som dessa militärer svor ed till skulle alltså inte längre vara aktuellt och deras ed därmed vara ogiltigt. Ingen vet om de kommer att acceptera att undersåtarna, folket på gatan, de fattiga, ska med sin demokratiska röst få bestämma om en framtid där dessa militärer inte längre är privilegierade.

Ultrahögern har redan aviserat att de kommer inte att stillatigande se hur deras vackra Chile faller i händerna på kommunisterna. Det handlar om grupper i samhället som inte bara har tillgång till vapen eller pengar, utan som utan förbehåll alltid tagit sig friheten att bestraffa dem som de ansett vara i vägen för bevarandet av deras status quo.

Ytterligare en viktig fråga i sammanhanget är Chiles skuld mot sin ursprungsbefolkning. En ny konstitution kommer att ta itu med deras rätt till samexistens på de villkor som dessa folkgrupper har rätt till. Hittills har ingen konstitution tagit itu med frågan och det ställs därför stora förhoppningar på att en ny konstitution tar till orda i fråga om deras ursprungsrätter och där ett viktigt moment är återlämnandet av den mark som stulits dem.

Chile med sin folkomröstning visar samtidigt vägen för andra länder i Latinamerika som lider av samma orättvisa genom lagar och stiftningar som enkom skapats att gynna de grupper i samhället som urholkat land efter land på deras rikedomar och förslavat under århundraden dess befolkningar. Om Chile röstar för en förändring av konstitutionen kommer fler samhällen att göra gällande denna rätt och en gång för alla instämma i Victor Jaras sångtext: rätten att få leva i fred!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here