Bykereportage den 23 november 2019 – Santiago de Chile

Konst och musik är de mest kraftfulla vapnen för att fördöma, återspegla och omvandla ett samhälle.

Idag hölls olika kulturevenemang i olika områden i Santiago. När det gäller Ñuñoa-kommunen fanns det musikband på dess huvudtorg och genomförandet av ett gatupass (musikalisk procession från en punkt till en annan) sammansatt av brasilianska samba-grupper, dans, Lakitas-grupper, bland andra. Ett gatupass som började på torget Ñuñoa och slutade i Villa Frei.

På torget i Ñuñoa har det konstnärliga och musikaliska livet, liksom i andra kommuner, blivit något dagligen och permanent, där varje veckoslut har konstnärliga uttryck kommit att manifestera sig. Ett behov att vara närvarande, stödja och legitimera medborgarnas legitima rätt till demonstration genom musik. Ett behov från varje medborgare om att få göra sig hörd och som kontinuerligt har tagit över gatorna i hela landet, med strejker, marscher och kulturaktivitet i mer än 30 dagar. Vi fortsätter ställa krav på regeringen på en rad sociala punkter, sammankalla en konstituerande församling och utarbeta en ny konstitution, förutom att naturligtvis kräva dess avgång eller avsättningen av ”Don Sebastian”.

Under diktaturen angrepps de konstnärliga uttryck som teater eller musik kontinuerligt. Det skapades brigader som bestod av militärer vars syfte var att hårt censurera och angripa innehåll som inte ansågs lämpligt och framför allt angrepp man de musikaliska och traditionella arven, som enligt dem innehöll alldeles för högt ”subversiva” element.

De dödade Víctor Jara, Pablo Neruda och många andra artister. De förstörde musikaliska skivor, mästare av opublicerade inspelningar av oöverskådligt värde. Man angrepp alltså inte bara Violetta Parras arv och andra kända artister på den tiden, man brände även dussintals böcker eftersom allt för dem luktade marxism. Det militära deliriet att utrota ”kommunismen” från rötterna förvandlade en gitarr, en charango, en quenaflöjt eller en zampoña (panflöjt) till mycket farliga artefakter, vilket undergrävde freden i den nya Chile som byggdes på fundament och blodstenar.

Idag blåser nya vindar från någonstans. Gradvis har det från djupet i detta samhälle åter grott den rot som med all sin med kraft tagit plats; återigen har den fria sången motstått angreppen som med sin mörka tystnad försökt får oss att glömma vår identitet för alltid. En identitet som återigen tar plats hos oss. Jag hänvisar till konsten, musiken de kallar och bjuder in till denna återförening, till denna återfödelse av det chilenska samhället som blev trött på att lyda den eländiga mästaren, som publicerar modernt slaveri.

Vår musik och vår identitet möts igen…

Det har egentligen aldrig dött utan sedan länge varit en underliggande röst som under lång tid legat och väntat, men under de här veckorna har musiken varit ett nödvändigt medel för att överföra idéer, reflektioner, återförening och tillsammans med de olika konstnärliga uttrycken, har konsten spelat en ledande roll i denna process av social transformation.

Det är därför de är rädda för konsten, för med den går vi framåt. Vi omvärderar vår syn tillsammans, i budskapet på en väggmålning; en dans nya uttryck för ett nytt värde; en skådespelare och en musiker kan representera och fånga ett folks idéer, glädje eller sorg att när de reflekterar tillsammans andra, inser Du att 30 dagar förvandlar det du inte gjorde på 30 år, och även om det fortfarande är otillräckligt har vi startat en ny dimension.

Det är därför de är rädda för oss, för konstnärer förvandlar drömmar till verklighet … .. alltid!!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here