Denna berättelse översattes därför att den berörde oss. Första linjen utgörs av ungdomar som med improviserade sköldar och med det som står till buds gör motstånd mot polisens brutala framryckningar; de får ta emot det värsta raseriet från hagelskott, tårgasgranater och vattenkanoner som med sin urkraft sköljer allt i deras framfart. Det här är en anonym betraktare som fick se dem i aktion.

Foto: Jaime Muñoz

Idag måndag. Strax innan jag kom hem från arbetet, promenerade jag genom lilla torget Ecuador. Framför mig… demonstrerande människor, barrikader, ljud från kastrullslag. Jag ville köpa färskt bröd och klämma på några avokados.

Bara några meter från mig, ser jag fyra ungdomar som försökte bryta sig in i en optikaffär… jag dröjde några sekunder innan jag reagerade (kanske skulle jag säga ifrån eller låta bli…) Men ungdomarna med huvor från barrikaderna hann före mig (jag var ändå inte så sugen på att konfrontera de där som försökte bryta sig in)… de sprang och skrek mot dem som försöket bryta in sig, med sina sköldar för att hindra de från att begå brott… ungdomarna från optikaffären sprang sin väg.
Applåder!!!
Bra grabbar, bra grabbar!!! … ropade folket runt omkring som hade stått och skådat vad som höll på att hända.
En tjej med huva stannade kvar och försökte rätta till metalljalusierna som hade skadats. Utan verktyg såg det ganska hopplöst ut.
Jag stannade kvar och såg på hela scenen… ansikten, flaggor, eld, folk, hundar. Det var konstigt stämning, för vem som helst skulle kunna ha sagt att allt var rena helvettet där, men jag log.
Plötsligt… dyker upp ”skunken”, en bil som bara är till för att förpesta luften med tårgas i mängder… skott….

Jag tar fyra steg och på cirka fem meter… ser en stor grupp militariserade poliser som skjuter…rakt framför sig.

Jag var inte förberedd för situationen… låt mig förklara… jag hade en vit jumper… sandaler och en handväska… utan min huva…utan mina gympaskor…utan någon sköld alls (jag har ingen ännu)… utan citron… eller mitt bikarbonatvatten att skölja av mig avgaserna från ögonen… jag blev ståendes där… paralyserad.  

Just i det ögonblicket skede det…det jag fram dittills inte skådat på så nära håll eller ens livslevande och i direktsändning.

…På Condell i korsning mot Ecuador gatan, Valparaiso, vid cirka klockan 20:00… FÖRSTA LINJEN FORMERADE SIG, mitt framför mina ögon…

Sköldar mot sköldar, sköld bredvid sköld, tillsammans med andra sköldar… Tätt, tätt, den ena ungdom intill den andra…några. hukar sig och andra står…de skyddade oss…de fick ta emot hagelsvärmarna från polisens hagelbössor och allt de slungade mot dessa ungdomar.

Mitt hjärta slog till tusen…
min hud knottrade sig….
jag kisar och skyddar mina ögon…

Kollektivtaxin på torget började röra på sig och jag sprang, i den fart som det går att springa med sandaler utan remmar, för att hinna därifrån i en av dessa taxin.

Jag steg in.

Jag tittade på föraren av kollektivtaxin och sade…”Såg ni det?? Såg ni första linjen?”

Och han svarade…”DE ÄR FANTASTISKA OCH MODIGA”

Och så…

Kom jag fram till mitt hem.

GRABBAR… Jag tar av mig hatten för det ni gör!!

NI HÅLLER DAGLIGEN LIV I ETT SLAG SOM MÅNGA AV OSS SER. NI ÄR FANTASTISKA OCH MODIGA!!!

Ni ger mig kraft att själv fortsätta med min kamp!!!…jag lovar er att skydda er med alla de sköldar som jag lyckas bringa fram, ända till slutet.

Det hade varit fantastiskt att ha en bild som besannar den här historien…men jag har en…mer än i mina ögon har jag den bilden i mitt hjärta. Leve Chile och sin egen FÖRSTA LINJEN!!!!

Svensk text: RPC
Omslagsbilden: Jaime Muñoz

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here