av Ramón Pérez Cortés

Det har inte hänt tidigare i några demokratier i Sydamerika att ett samhälle väljer för att skapa en ny demokratiskt pakt. Inte sedan franska revolutionen som det har varit möjligt för folket att säga vad som ska stå skrivet i konstitutionen.

Det har inte varit fri från konfrontationer eller förtryck. Processen startade den 18 oktober med en ungdomsrevolution. Det var de, barnen, ungdomarna som gav sig ut på gatorna och vägrade acceptera ytterligare ekonomiska umbäranden, i ett land där BNP var högsta i hela Sydamerika, men som tillföll de få. Processen startade med ungdomar på gator som tog strid med polis och militärer som sköt urskillningslöst mot ungdomarnas bara kroppar som ropade på gatorna efter ett värdigt liv.

Det är dessa ungdomar som visade att det var nog och att de regler som förtryckte dem också gav de rika större makt och rikedom. Emedan dessa ungdomar skuldsatte sig för livet med statliga lån för deras ambitioner att uppnå högre utbildningar och akademiska titlar. Men för att upptäcka att oavsett den lilla människans ansträngningar så var livegenskap som förväntades när deras löner inte räckte till annat än betala de otaliga skulder som de ådragit sig.

Den chilenska regeringen mottog deras protester som hot och terrorism; regeringsmakten sköt mot dem och bedrev statsterror mot obeväpnade människor som inte hade annat än stenar att skydda sig med. Den chilenska polisen drog sig inte för att skjuta mot ögonen eller bar kropp med hagelskott. En polis som förlamade och dödade hundratals ungdomar och barn, som dödade och gjorde blinda för livet åter hundratals.

Det var inför en total kollaps som den chilenska regeringen agerade i desperation genom att sammankalla ett råd av politiker med avsikten att ta fram lösningar som kunde stilla gatans röst. Till ungdomarna hade, efter månader av protester, sällat sig folkrörelser, fackliga anslutningar och ideella organisationer. Man ville inte ha politikers inblandning för man misstrodde deras avsikt, eftersom dessa partier hade efter trettio år av postmilitär demokrati, hade inte förmått skriva om den skrift som Pinochet lämnat efter sig och som tillförsäkrade dem en ekonomisk fortlevnad och en politisk position. Pinochet hade sett till att skriva in i sin konstitution alla de detaljer som förband militärer till ett samhällsystem där de fortsatt att bli herrar. Militärerna hade en oinskränkt roll och position i de politiska och ekonomiska livet i Chile. Det var trettio år av förhandlingar och av politisk förlamning som omvandlade Chile till ett land av orättvisor med föreställningen om ett modernt samhälle. Fattigdomen doldes bakom välpolerade lån och det chilenska folket gick från en dag till en annan att själva betrakta sig som medelklass bara därför att den vanliga människan på gatan hade tillgång till en bil eller till konsumtion. Det var bara det att det mesta av den chilenska konsumtionen byggde på belåning. När det var dags att betala tillbaka, hade de flesta inte råd genom att bara inne ha ett arbete. Det blev en chock för människan på gatan när deras lön inte räckte till att betala för konsumtionen. Chiles ekonomi baserades för total decentraliserad ekonomi, där staten hade till och med sålt vattenrättigheterna på privata auktioner.

Politikerna hävdade i trettio år att det inte var möjligt att göra något åt de ekonomiska orättvisor som mer och mer strypte den enkla människan som nu inte längre hade råd att betala tillbaka den konsumtion man släppt löst.

Ungdomarna påmindes om att den framtid som väntade var ett livegenskap i en karusell av oändliga räkningar, insåg dem att deras liv gick inte att leva, utan de skulle för livet bli förbundna till ett orättvist samhällssystem om de inte protesterade och bröt mot oket som förslavade dem.

Konstitutionen som Pinochet lämnat efter sig försäkrade sig om en fortsatt neoliberalism som inte gick att förändra om inte nuvarande konstitutionen förpassades till papperskorgen och en gång för alla gjorde man upp med militärernas arv.

Detta hände idag. Chiles folk har sagt nu att man vill ha förändring och detta ska göras genom att skriva en ny konstitution. Och det är detta som är det unika och riktgivande för andra Latinamerikanska demokratier att se över. Det finns idag ingen demokrati som regleras av konstitutioner som inte skrivits av folket utan av de få. Det finns inga konstitutioner som inte varit baserade på att tillvarata ursprungsbefolkningarnas rättigheter; inte heller miljön eller genus frågorna. Det är detta som det chilenska folket har nu mangrant tagit till orda och genom sin röst valt att rösta för förändring.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here