Långt från att vara en glädjens dag över den folkresning vi ser i Chile, mitt forna hemland, är detta också en sorgens process. Vi var nog en handfull som många gånger återkom till resonemanget om en oundviklig konfrontation för folket i Chile när deras rättigheter gång på gång kördes över av korrupta politiker i ett korrupt system. Jag tänker inte rapportera om vem och vad och hur många. Detta ser ni själva i det flödet som media idag förser oss med. En stor skillnad från de dagar i början av sjuttiotalet då Pinochet tog makten genom samma våld som man idag försöker kväsa upproret som pågår. Idag har vi bilderna som talar, på den tiden fanns det bara knastriga linjer, radio och kanske en tv-bild. Vi får ett flöde av våld som aldrig vi trodde oss vara kapabla att konsumera och i än mindre grad bli tvungna att överföra så att vittnesbördet inte går förlorad.

Jag vill ägna min reflexion åt det som sker i ett globalt perspektiv. Chile är inte ett isolerat fall av motstånd eller folkresning. Det har vi sett från Ecuador, Barcelona, Hongkong inte minst (utan att ens ha nämnt Syriens kurdernas fruktansvärda kamp om existens). Vi har också sett hur snabbt karismatiska budskap vinner framgång. Vem skulle kunna tro att Greta från sin sittplats framför riksdagshuset skulle väcka en hel värld? Jag var nog en av de många som såg inte det komma. Men nu står vi där. De lokala processerna får globalgehör och med ens blir landsgränserna något trånga för det nya som växer. Med ens får vi bekymmer med vilket språk vi vill använda när vi pratar med varandra och till varandra, därför att vi inte vet om vi förolämpar någon med att kalla hen för han eller hon. Vår värld ger oss många indikationer men vi har svårt att tolka dimensionerna och för händerna till öronen för att få lite ro.

I det chilenska exemplet kan man se att under trettio år har de politikerna, som tog över efter militärdiktaturen, haft gott om tid på sig att ändra på konstitutionen som diktatorn Pinochet hade skapat åt sig själv och de sina, så att de kunde gå fria från anklagelser för brott mot mänskligheten, om allmänheten fick för sig att göra något så dumt. Pengarna som attraktivitets faktor var en annan viktig munkavel i sammanhanget. Ingen förändring av detta har blivit gjort.

När politikerna väl tog över makten förmådde de sig inte titta på hur man skulle kunna ändra på konstitutionen som gav militärer och kollaboratörer fri lejd och tillräckligt mycket pengar så att de kunde etablera sina business ostörda. Politiker i Chile blev kidnappade av de goda lönerna och villkoren som Pinochet visste de aldrig skulle vilja rösta mot sig själva för att förändra. Korruptionen i system är ingen korruption alltså, utan lag vars följder är straffbara om de inte åtföljs.

Så sålde man rättigheter till vatten, mark och prospekteringar, business as usual. Chiles neoliberalism överöstes med lovord. Hur ett långt smalt land där världen slutar skapade en ekonomisk sensation och alla var nöjda, frid och fröjd vare över dem. Det som ingen ville titta på var orättvisorna mot urinvånarna (Mapuches) i södra delen av landet; hur människor blev sjuka av miljöförgiftningarna, vars ägare gick fria från ansvar genom märkliga tillämpningar av lagar och undantag (svenska företag tvådde sina händer med att de följde landets villkor och människor dör av cancer idag, ja men inte här, här i Sverige); så blev folk av med jobben utan rättigheter och pensionerna upptäckte att deras besparingar omvandlade till pension var inget värda. Människornas framtidsutsikter förstördes år för år genom att naggas i kanten på den lilla brödbiten de hade kvar. Vidriga uttalanden som hånade folket och deras tålamod genom att göra narr av deras sociala livssituation. En minister bad de köpa blommor och äta upp de för de var billiga om de saknade mat i korgen. En annan bad de stiga upp tidigare för att betala mindre för kollektivbiljetten istället för att köpa de dyrare varianterna vid rusningstrafik. Man skrattade folket rakt upp i ansikten och så var lågan en explosion bland ungdomarna, faktiskt gymnasieelever. Ungdomar, är alltså för mycket sagt eftersom vi i vårt land ser dem som barn. Så många av dessa studenter är de facto barn. De plankade och förstörde kontrollstationerna. De visste vad som väntade, men de vågade, de var trötta på alla lögner.

Flera samhällen utanför storstäderna blev också hårt drabbade av en omätlig exploatering av vattentillgångarna för avokadoodlingar. Resultatet blev fruktansvärda ekologiska katastrofer som vi aldrig kan förnimma. Hela regioner har ödelagts. Floran och faunan helt utdöda och folk vars enda livsuppehälle varit små grönsaksplättar dog ut på grund av torkan, så försvann för många allt hopp om framtiden. Människor som bott i generationer på en och samma plats och försörjt sig på det som jorden gav, var med ens utblottade.

Det har länge spekulerats i hur detta uppror skulle börja. Det har länge förts fram olika alternativ där vänster i nästan alla dessa varit en partner i frågan. Men så är det inte nu. Vänster och alla deras regeringar klumpas ihop till en bunt av politrusker som inget gjort annat än tjänat en massa pengar på att sitta och diskutera med och mot varandra. Det är deras oförmåga att agera som idag folk tar konsekvenserna av. Det är i fåran av deras ideologiska torka som folket också vänder sig mot andra mer dramatiska och dödligare utvägar. Det värsta är att det inte finns några utvägar. Ett uppenbart paradigmskifte tar sin början och dess språk och ideologi formas utan att politikerna längre förmår göra sig tolk åt den röst som höjer sig på gatorna i Santiago de Chile. Vi ser med egna ögon hur något vi inte sett sker och i likhet med ett barns vokabulär har vi inte språk att beskriva det nya.

Neoliberalismen som det paradisiska alternativet har tappat all sin glans när det sker på bekostnad av ett helt folks uppoffring. När den utarmar jorden och dödar barnen med sina gifter. Neoliberalismen har inget att erbjuda som får människor att lyfta blicken från sina läst. Det är en annan människa som träder fram; som känner i sitt bröst hoppet om en ny framtid. Neoliberalismen och dess kapitalistiska oket kan inte längre locka med konsumtion när den förintar och förgiftar. Det finns ingen humanism i dess budskap och ungdomarna känner sig övergivna av den vuxna världen som inte vill vakna upp, som inte vill bryta de kedjor som lemlästar intellekten. Det är en ny människa som ger sig ut på gatorna och startar en ny vandring vi inte visste de var kapabla till. Och som skrämmer oss för vi är inte med längre i den fronten som öppnar sig mot nya horisonter, dit vi kanske aldrig själva kommer att komma.Greta skulle komma till Santiago, hon kanske inte dyker upp där eftersom ingen vet hur länge detta kommer att pågå. Det blir andra som höjer sin röst idag och som har ett mer akutbudskap att framföra. Något som bränner deras existens och jag vet inte om i det budskapet ingår miljön, men jag är säker på att i deras krav ingår humanism och rätten till en värdig existens åt alla.

Ramón Pérez Cortés

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here